Det som inte syns - finns inte..?

publicerat i
Jag förstår inte varför det är så otroligt jobbigt att erkänna det jag har tänkt att erkänna. Alla behöver inte veta allt om mig? Nä, det är sant. Samtidigt skriver jag inte i bloggen för att folk ska veta allt om mig. Jag skriver i bloggen för att jag tycker det är roligt och dom som läser gör det för att dom är intresserade. Jag har inte skrivit nu för att livet har tagit en jobbig vändning och då skäms jag helt plöstligt och vill inte skriva det. Varför? Varför tystas det ner så himla mycket om psykiska sjukdomar? Varför skäms jag? Jag följer inte samhällets norm, antar jag. 
 
Ja, du läste psykisk sjukdom. Den normalt positiva och glada Jessica har förändrats. Jag blev sjukskriven i somras från sommarjobbet för "utmattningsdepression" och jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Jag fick utskrivet antidepp medicin, och jag tycker det har fungerat. Förra veckan fram tills lördag kände mig bättre och bättre och jag började faktiskt se ett ljus som jag trodde på i mina bättre dagar. Då hade jag mina riktigt, riktigt BRA dagar och mina då också riktigt DÅLIGA dagar då jag kände för att "ge upp" och skita i livet liksom. Inte skita i livet som självmord utan bara sluta leva helt enkelt. Dock i mina då bra dagar kände jag knappt av min sjukdom, vilket var så otroligt obeskrivligt fantastiskt. Älskade livet då istället.
 
Varför känner jag inte så längre? Vad hände efter lördag? Jag inleder med en stor suck för mig själv. Från början av min sjukskrivning fick jag ångestattacker, på grund av medicinen. Nu har jag dock upplevt min första panikångestattack, och det är bland det värsta jag upplevt. 
 
Jag hade en sjukt dålig dag och allt började med att jag grät väldigt mycket, började hyperventilera och hade ingen kontroll alls överhuvudtaget, även fast jag försökte såklart. Allt slutade med att jag svimmade. Per var med och han konstaterade att jag hade spänt alla muskler och var som en stel pinne och mina ögon hade rullat osv... Per upplevde det värsta någonsin berättade han. Han ringde efter ambulans som kom förbi och kollade av mig för jag var väldigt svag och mådde hur illa som helst. Jag fick dock stanna hemma. 
 
Jag har väldigt svårt att acceptera min situation och ännu svårare nu.. Detta är inte jag, för två år sen var jag mitt typiska jag. Glad, lycklig, tacksam över livet, positiv, mådde alltid bra - som den vanliga Jessica. Sen i somras har jag försökt lära känna den nya Jessica - som har starka up and downs och som kämpar för att uppskatta mina intressen igen. Ja, känns som livet är en kamp nu mera. 
 
Eftersom jag skriver om mitt liv - känns det konstigt att utebliva detta som är mitt liv nu mera. Därför jag slutade blogga för att jag inte vågade skriva ut detta för att jag var orolig för vad folk tycker och tänker, men varför ska jag bry mig om vad andra tycker? Samtidigt ville jag blogga, men kändes så himla konstigt att lämna ute detta så jag suddade många gånger. Jag har även börjat skriva om allt det jag nu skrivit, men suddat, många gånger.
 
Jag skriver detta som en bearbetningsprocess. Jag är så rädd för att berätta för folk. Jag fick ett hemskt möte på sommarjobbet av en kvinna som tyckte jag skulle dricka kvällste för att sova bättre. Hitta jävlar anamma i mig för att fortsätta jobba. 
 
Ni som läser min blogg kanske vet redan allt detta, vet inte hur många som läser men tänker inte publicera detta på fejjan. Det vågar jag inte faktiskt. Som sagt, jag skriver detta som en bearbetning. Måste börja acceptera mig själv, annars kommer jag aldrig ta mig någonstans i detta elände. 
 
Detta är en början, ni lär höra mer. Om detta och allt annat som händer i mitt liv - som jag brukade skriva om. 
 
Puss och kram.
 
 

Kommentarer :

1:a kommentar, skriven , av Hanni :

Min älskade Jessica. Jätte modigt av dej att du skriver ut detta! Fortsätt kämpa! ❤ du vet som vi alltid sagt, "friends are like star, You dont always see them but You know That they are there! Älskar dej gumman! ❤🌷

Svar: Det har tagit väldiiigt mycket mod måste jag erkänna, som jag skriver. I know, we will always be there for eachother <3 Älskar dig också babe! <3
Jessica Vänman

2:a kommentar, skriven , av Erica:

Finns här för dig, kan tänka mig in i hur du känner och mår än om vi har det olika. Själv har jag mått dåligt så länge jag kan minnas, är först nu de senaste åren som jag har kunnat må bra. Men är även efter den upptäckten som jag kan må sämre än någonsin. Vet hur det känns att inte orka leva, man vill verkligen inte dö men man vill inte heller leva. Kom ihåg att hoppet är det sista som lämnar människan och genom att vara öppna om sitt mående som vi är kan vi hjälpa andra att öppna sina ögon. Vi hjälper även de i våran närhet för det är väldigt svårt många gånger för de att veta hur de ska bete sig. Stor kram på dig underbara Jessica <3

Svar: Vad fin du är Erica <3 Jobbigt till en början för dig att du inte kunde känna lycka och må bra, men väldigt skönt för dig att du kanske hittat strategier för att kunna må bra! :) Ja innan panikångestattacken, levde jag på ett sätt då jag hade mina fantastiskt bra dagar då jag knappt kände av sjukdomen, men sen hade jag också mina riktigt, riktigt dåliga dagar då jag inte ville kliva upp ur sängen. Detta är nog medicinen som gjorde det. Ganska jobbigt med dom dåliga dagarna, men ändå skönt då jag hade mina bra dagar liksom. För-och nackdelar.
Ja jag ska våga en dag att berätta för allmänheten. Just nu är det så nytt så jag orkar inte riktigt.. Vill ha mer kött på benen och må bättre :) Men absolut, det är många som inte alls vet vad detta innebär, "vadå, ryck upp dig". Det är ju dock såna som jag som inte vågar berätta som gör att de fortsätter gå ovetandes.

Stor kram på dig också fiiiina Erica!! Och du vet också gumman att jag finns alltid här för dig! <3
Jessica Vänman

3:e kommentar, skriven , av Jenny:

Detta hade jag inte en aning om jessica. Jag upplever alltid dig så himla glad men man vet ju aldrig vad som egentligen döljer sig hos en person. Jag är ledsen att du mår såhär och ber till gud att det kommer bli bättre, att du gör framsteg <3 Vi känner inte varandra så bra, och du kanske inte känner att du kan prata med mig om allting men du ska veta att jag finns alltid här. Fina fina jessica <3

Svar: Jag försöker hålla mig så positiv och glad som möjligt bland andra människor, men ibland brister det och så får det vara liksom. Men tack så jättemycket fina Jenny för din omtanke, och absolut, nångång ska jag bli frisk och så är det bara. Det har jag bestämt mig för. Jag hoppas verkligen att psykologen hjälper mig :)
Det är alltid skönt och veta att människor omkring stöttar mig i allt detta, så tusen tack! Och jag kan bara säga detsamma Jenny! <3 Puss och kram på dig!
Jessica Vänman

Kommentera inlägget här :