Jag förstår inte varför det är så otroligt jobbigt att erkänna det jag har tänkt att erkänna. Alla behöver inte veta allt om mig? Nä, det är sant. Samtidigt skriver jag inte i bloggen för att folk ska veta allt om mig. Jag skriver i bloggen för att jag tycker det är roligt och dom som läser gör det för att dom är intresserade. Jag har inte skrivit nu för att livet har tagit en jobbig vändning och då skäms jag helt plöstligt och vill inte skriva det. Varför? Varför tystas det ner så himla mycket om psykiska sjukdomar? Varför skäms jag? Jag följer inte samhällets norm, antar jag.
Ja, du läste psykisk sjukdom. Den normalt positiva och glada Jessica har förändrats. Jag blev sjukskriven i somras från sommarjobbet för "utmattningsdepression" och jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Jag fick utskrivet antidepp medicin, och jag tycker det har fungerat. Förra veckan fram tills lördag kände mig bättre och bättre och jag började faktiskt se ett ljus som jag trodde på i mina bättre dagar. Då hade jag mina riktigt, riktigt BRA dagar och mina då också riktigt DÅLIGA dagar då jag kände för att "ge upp" och skita i livet liksom. Inte skita i livet som självmord utan bara sluta leva helt enkelt. Dock i mina då bra dagar kände jag knappt av min sjukdom, vilket var så otroligt obeskrivligt fantastiskt. Älskade livet då istället.
Varför känner jag inte så längre? Vad hände efter lördag? Jag inleder med en stor suck för mig själv. Från början av min sjukskrivning fick jag ångestattacker, på grund av medicinen. Nu har jag dock upplevt min första panikångestattack, och det är bland det värsta jag upplevt.
Jag hade en sjukt dålig dag och allt började med att jag grät väldigt mycket, började hyperventilera och hade ingen kontroll alls överhuvudtaget, även fast jag försökte såklart. Allt slutade med att jag svimmade. Per var med och han konstaterade att jag hade spänt alla muskler och var som en stel pinne och mina ögon hade rullat osv... Per upplevde det värsta någonsin berättade han. Han ringde efter ambulans som kom förbi och kollade av mig för jag var väldigt svag och mådde hur illa som helst. Jag fick dock stanna hemma.
Jag har väldigt svårt att acceptera min situation och ännu svårare nu.. Detta är inte jag, för två år sen var jag mitt typiska jag. Glad, lycklig, tacksam över livet, positiv, mådde alltid bra - som den vanliga Jessica. Sen i somras har jag försökt lära känna den nya Jessica - som har starka up and downs och som kämpar för att uppskatta mina intressen igen. Ja, känns som livet är en kamp nu mera.
Eftersom jag skriver om mitt liv - känns det konstigt att utebliva detta som är mitt liv nu mera. Därför jag slutade blogga för att jag inte vågade skriva ut detta för att jag var orolig för vad folk tycker och tänker, men varför ska jag bry mig om vad andra tycker? Samtidigt ville jag blogga, men kändes så himla konstigt att lämna ute detta så jag suddade många gånger. Jag har även börjat skriva om allt det jag nu skrivit, men suddat, många gånger.
Jag skriver detta som en bearbetningsprocess. Jag är så rädd för att berätta för folk. Jag fick ett hemskt möte på sommarjobbet av en kvinna som tyckte jag skulle dricka kvällste för att sova bättre. Hitta jävlar anamma i mig för att fortsätta jobba.
Ni som läser min blogg kanske vet redan allt detta, vet inte hur många som läser men tänker inte publicera detta på fejjan. Det vågar jag inte faktiskt. Som sagt, jag skriver detta som en bearbetning. Måste börja acceptera mig själv, annars kommer jag aldrig ta mig någonstans i detta elände.
Detta är en början, ni lär höra mer. Om detta och allt annat som händer i mitt liv - som jag brukade skriva om.
Puss och kram.
