Poff sa det och det har gått cirka en månad sen jag skrev. Julen är över och det blev en väldigt speciell sådan. Jag, barnen och bästa mosse gjorde varandra sällskap under juldagarna för att pappa fick covid. Han har klarat sig väldigt bra och mår bra idag, tack och lov! <3 Nyår spenderade jag själv men vad tusan, nyår är så hajpat och jag känner ba äh. Nytt år, fine, men jag vet inte, det är väll en trevlig anledning att träffas och umgås men inte så mycket mer än så känner jag. Jag och Eve videofilmade vid tolvslaget så var inte helt ensam då iaf :)
Har haft barnen i snart 10 eller 11 dagar kommer det bli i sträck. Har dessutom vabbat hela den här veckan. Börjar kännas i knoppen. Sömnen är inte bara lite rubbad, från att bli väckt mitt i natten till att bli väckt 4.30 på morgonen och barn som vill kliva upp. Är jävligt tufft att må halvtaskigt efter barnveckan så ska jag till jobbet och kriga på där. Jobbet är rätt tufft i sig också så det är lite kämpigt i livet för tillfälligt. Har hittills i mina 5 yrkesverksamma år känt taggen att komma tillbaka till jobbet efter en helg eller ledighet, så känner jag inte nu. Rätt ångestfyllt vissa kvällar och mornar. Har mycket och göra med stamningen också, att jag inte vill ringa till berörda vårdnadshavare om det uppstår någon konflikt eller situation där vh kan behöva meddelas.
På tal om stamningen går det absolut framåt i mina tankar om den. Men, även om jag vet att det är okej att stamma så skammen som ligger där och gror har inte blivit mindre för det. Kommer ta lååång tid för mig att våga stamma medvetet inför folk, typ som när jag ska presentera mig. Den situationen är SÅ JÄVLA JOBBIG, när jag inte kan presentera mig. Jag behöver bara utsätta mig för det och kämpa varje jävla gång, till slut borde det släppa. Just nu jobbar jag och logopden med mina känslor om det och rotar på djupet. Började grina både första och andra träffen för allt det här med stamningen är så jobbig. Pallar inte längre, vill bli mer okej med den.
Tog ju kontakt med en annan stammare via hemsidan projektprata (STOLT!), som är hur fin som helst. Våran stamning utspelar sig på ungefär samma sätt, dold stamning. Blockeringar och upprepningar. Hans känsla har varit som min är nu. Han har kommit mycket längre i sin acceptans, känns så himla häftigt om jag också kan ha samma tankesätt som han har. Det är mitt mål. Att vara helt obegränsad av den och göra vad fan jag vill när fan jag vill. Hela mitt liv har stamningen styrt mig, mer eller mindre. Har absolut kämpat emot och gjort saker jag varit sjukt nervös inför men vill slippa den här nervositeten och skammen när jag gör dom här grejerna jag vill göra. Stamningen kommer absolut göra sig påmind på ett eller annat sätt men vill verkligen känna att det är okej.
Långt jävla inlägg, hehe! Imorgon är det söndag, sen är det måndag. På måndag lämnar jag över barnen. Jag älskar dom över hela mitt hjärta men jag behöver lite sömn och egentid nu <3 Ta hand om er! Pussen!